ellismamma

Kan inte hjälpa ibland när jag är ensam att bara låta tankarna flyga och känslorna rusa. 
Jag har det bra, men jag saknar tiden på Ridgymnasiet, vännerna, lärarna, gemenskapen, hästarna, att ha någonstans att gå, ha något att göra.
Jag vet att jag valt mitt liv och beslutet att skaffa barn tidigt, och jag ångrar mig inte. Men trodde verkligen inte att mina så kallade vänner skulle lämna mig så som de gjort. Det är nästan hemskt att se, jag lovar att aldrig lämna dig. Ett år senare sitter jag här ensam och sjukt utanför allt och alla.
Ja jag har barn, så what? Är jag inte värd ett besök för de? Kanske bjuda in mig till stan eller nått ibland. Jag kan få barnvakt och det är väl inte fel att ha Ellinor med ibland. Men det är väl ert val i quess. Det slår tillbaka när ni minst anar. 
Sen saknar jag min Max, min trogne vän. Han togs bort den 22september. Ett väldigt hemskt farväl. Men han mådde inte bra längre, och det var bäst såhär. Önskar bara jag inte tagit avlivning hemma, den veterinären som kom var hemsk. Hon var känslokall, och jag tror inte hon gjorde en laglig avlivning om jag får vara ärlig. Min stackars hund blödde för hon inte kunde pricka rätt med nåljävlen. Åh älskade Max, vad jag önskar du var här nu. 
Du hade gjort allt så mycket lättare, allt hade haft mer värde här i livet. Men nu får du följas åt med mormor där uppe, och en dag ses vi, när nu det blir.
Första julen utan han också, jobbigt. Ingen Max att slå in grisöron till :'( 
Det är jobbigt att förlora en vän så, men livet har sin gång och vi kan tyvärr inte göra mycket åt de.
Han var en tapper hund, som gjorde mig mycket gott här i livet, jag är honom evigt tacksam för han kom in i mitt liv och "räddade" mig så som han gjorde där sommaren 1999 <3 Tack Max för allt, jag älskar dig <3

Jag tror jag slutar här innan de blir för mycket babbel :P 

xoxo J