ellismamma

Ett ögonblick som står mig nära är den 22september, under eftermiddagen. Vi, jag & Max, gick längst Råå strand. Solen stod högt på himlen, och vinden lekte lätt i håret. Det var inte direkt kallt, lagom väder för en mysig lugn promenad. Jag slog mig ner på en sten, Max grävde i sanden. Men så kom mina tårar, de rann sakta ner för mina kinder. Jag slöt ögonen och bara var där i nuet. Då känner jag en blöt varm päls mot mig. Max pussar mig i huvudet, han vill ta bort mina tårar. Där i det ögonblicket, när jag såg hans blick. Det ögonblicket visste vi båda vad som skulle ske. Det ögonblicket, när han trösta mig så insåg vi nog båda att detta var vårt sista ögonblick tillsammans på stranden. Han & jag. Han pussa mig igen och tittade på mig med sina fina vackra ögon. Jag kramade honom och log. Hur långt ifrån mig han må vara, så kommer han aldrig lämna mitt hjärta. Det är där han är begravd, med allt fint vi gjort tillsammans. Alla våra ögonblick. Min älskade Max, livet är inte detsamma utan dig. Jag önskar så detta lunde vara lättare men så är inte fallet. Livet är verkligen inte detsamma längre, och jag har tappat ork till allt. Det känns som du tog livslusten med dig. När du försvann, försvann allt. Jag är så trött på låtsas må bra, för jag gör ju inte det. Jag gråter, jag har ångest. Jag sväljer allt och låtsas som allt är bra, för jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill bara må bra, jag vill bara kunna leva. Men allt känns så tomt, så tråkigt.Jag försöker verkligen men jag har knappt något ork. Hade jag kunnat hade jag sovit bort mitt liv just nu. För jag är seriöst trött på allt....
Jag saknar dig Max, jag önskar du var här nu. Du var min livslust och mening till att leva <3 Vila i frid gubben, vila i frid.

Vårt ögonblick <3


xoxo J