ellismamma

Jag har alltid haft en hög syn på kärlek, alltid haft höga förväntningar av kärleken. Men med tiden inser man att kärlek är inte mer än vad man som par gör det till.
Jag har mina drömmar i kärlek, jag vill ha flera barn, gård på landet och gift. Men man får ju inte alltid det man önskar, man får göra det bästa av det.
Men kärlek för mig är något vi borde ta vara på, för lika fort som vi finner den, kan den försvinna.
Kärlek är något man delar med någon man verkligen älskar, och vill dela sitt liv med. 
Men det är lätt att fastna i kärlek som egentligen inte är kärlek, kanske bara ett tvång. Det är en av minsa största rädslor, att hålla fast vi någon annan i tron om att det är kärlek, när det egentligen inte finns något mellan en.
Vad jag har märkt kan kärleken göra en rätt blind, den kan få en att förlåta saker man inte borde förlåta och den får en att gå igenom de hemskaste för just en person som man älskar. Man tillåter sig bli kränkt, slagen, till och med låter sin partner vara otrogen ostraffat.
Kärleken lär mig ständigt nya saker, men var går egentligen gränsen för hur mycket man kan stå ut av pga kärleken?
Kanske är det inte kärlek längre när det gått så långt, kanske är det bara av ren osäkerhet eller rädsla sånt sker. En gång, ingen gång, right? 
Kärlek är något fint, det är underbart, vackert och skönt. Men även om ordet kärlek kopplas till bra saker så innhåller det tyvärr mycket ont också.
Så kärlek för mig är rätt mycket, det är både lycka så väl som olycka. Tolka hur ni vill, men så känner jag.
Men är kärleken rätt mellan två människor tror jag, nej jag vet, att den gör mer lycka än olycka.
Att säga jag älskar dig är lätt, men att mena det är ännu svårare. 
Jag älskar kärleken, så länge den håller sig lycklig....

xoxo J