ellismamma

Satt & skrev morgondagens inlägg för dagens, blev om Max. Och allt brast. Jag bara gråter nu. Det är otroligt hur ont det gör när jag väl vågar känna efter. Jag döljer min smärta hela tiden, för jag orkar inte ta tag i det. Jag kan fortfarande inte förstå att han inte är med mig. Det känns lixom som han är iväg bara, men så står urnan där inne och påminner mig. Jag vill bara spola tillbaka tiden o stanna den där dagen den 22september. När han var som lyckligast på stranden, hans ögon lös av lycka när det bara var jag och han där på stranden. Han sprang ut längst bryggan, stannande och vände sig om för se mig komma gående mot honom. Han viftade på svansen och hoppade i vattnet. Jag skrattade och gick inåt land igen, medans han stolt simmade in mot fast mark. 
Vi bara gick där längst stranden, solen lyste vackert, vinden lekte lätt och dagisbarn sprang runt och busade på gräset lite längre bort. Jag bara gick där och njöt av att se Max så lycklig, han jagade tång, pinnar och sten. Han grävde lite i sanden och doppa tassarna. Han stannade o titta efter mig, såg mig och sprang sen vidare. Jag log nog mestadels av rundan, för jag kunde inte låta bli och se hur glad han var. Hur pigg han var. Även om jag viste vad som skulle ske några timmar senare. Jag var lycklig där och då i den stunden.
Jag önskar jag kunde göra om så mycket, jag vill bara känna hans mjuka långa päls mot min hund igen. Höra hur han andas när jag ligger med mig huvud mot hans bringa. Se hans förstående lyckliga ögon. Höra hans skäll.
Aaah, jag vill inte detta, jag saknar dig mina älskade ängel. Varför kan inte livet gå som jag vill en enda gång. Fan ta allt, fan ta livet & döden....

Jag älskar dig min ängel, vaka över mig. Jag behöver verkligen det :'( <3