ellismamma

Ellinor har precis somnat i soffan efter ett skönt bad. Men hennes balja börjar bli för liten :/ 
Aja, sen rinner hennes ena öga massvis och kommer gul gegga när hon sovit. Det är de ögat där den dumma bulan sitter så man börjar ju undra. 
Sen har hon röda prickar på nästan hela kroppen. Men tror det är värme utslag för hon svettas för minsta lilla. Så hon har bara på sig en kortarmad body och strumpor.

Aja, jag har sovit skitkasst inatt. Var skittrött när jag gick och la mig men så fort jag la mig i sängen kröp sig den jävla ångesten på och jag kunde fan inte sluta tänka. Blir så frustrerad. Så jag har sovit och vaknat stup i kvarten hela natten, sen vaknade Ellis redan vid halv sex imorse så gick jag upp då och gav henne mat sen satt vi vid tvn ett tag och till sist gick vi in och la oss i sängen tillsammans.
Men allt känns så konstigt, så tillgjort på något sätt. Jag kämpar & kämpar men ändå känns nästan allt fel. Vissa dagar vill jag bara kurra ihop mig som en liten boll och glömma att jag existerar. Glömma allt som hänt.
Samtidigt är jag rädd, fruktansvärt rädd. För jag vill så gärna få detta & bli bra igen men är rädd för de inte går. Jag är rädd för det är försent, att det gick för långt. Jag är väldigt bestämd av mig, och jag vet vad jag vill. Men jag vet faktiskt inte om jag klarar de. Jag vet inte ett skit. Jag ligger om nätterna och grubblar som en jävla filosof och bara ser hur timmarna rusar. Och för var dag som går blir jag tröttare och tröttare. Ändå går jag upp och kämpar på som en elitsoldat. Jag gör i och för sig inte mycket, gör allt Ellinor behöver och lite i hushållet. Max har jag fått börja gå ut med efter vad som hänt men de blir inte många rundor och inte långa heller. Känns mig så dålig där asså. Han förtjänar bättre min älskade lilla vovve.
Det ändå jag kan säga jag är stolt över det är Ellinor, att jag orkar henne. Men samtidigt är de inte så konstigt. Hon är min dotter, mitt allt. Jag kämpar dubbelt där med eftersom hon har den j*vla sjukdomen också.
Men jag har accepterat det och jag ser henne inte som sjuk många gånger. För jag vet att hennes prognos ser bra ut eftersom vi kunde diagnotisera henne så fort. Men man ska ju vara beredd, de blir inte bättre så att säga.
Just nu kryper jag också på väggarna, orkar inte sitta här mycket längre. Denna veckan har ikke börjat bra. Och jag våndas redan inför helgen. :/
Så trött jag är på alla dessa känslor. Så trött på att inte kunna luta mig tillbaka och känna att jag lever så som jag vill och drömt om. För detta är verkligen inte vad jag drömt om, att bo i en jävla håla, få ett sjukt barn och sen problemen mellan mig och emil. Vilken härlig dröm asså, not.
Jag vill bara hitta en dum jävla lägenhet i bjuv eller helsingborg så jag kan börja leva på nytt. För jag har fan dött under tiden jag bott här ute. Dels för isoleringen och dels för en viss fitta sabbat sjuukt mycket.

Suck, där är så mycket jag vill säga men jag får aldrig ut orden när de väl kommer på tal. De blir bara fel. Jag vet ju inte vad jag ska tro eller tycka. Önskar så jag kunde spola tillbaka tiden och göra saker ogjort. För en sak är jag väldigt säker på, hade jag inte haft Ellinor och detta hade hänt. Då hade jag inte varit kvar, då hade jag stuckit för längesen. Och de skrämmer mig. Jag vill inte bli den som är kvar bara för barnet. Men samtidigt är jag inte de, jag älskar ju han och nån stans tror jag han älskar mig också eftersom han också står kvar. Trubbel bubbel på hög nivå kan jag väl lugnt säga.

Mest av allt hade jag velat flytta till stockholm. Men kan inte ta ellinor ifrån mamma & pappa. Aldrig i livet. De finns bara inte. Så jag får väl lära mig och leva med det som hänt och börja bygga upp allt pånytt. Ikke lätt men jag tror vi klarar de med tiden. De får väl ta den tid de behöver, de tårar som behövs och den ångest som krävs för såren ska läka. Svårare är de väl inte, eller vad vet jag. Detta är något av de svåraste jag någonsin vatt med om faktiskt. Och det är nog inte många som förstår de tyvärr.

Men men livet är som de är, allt sker för en anledning. Synd man inte vet varför alltid. "Gud utsätter oss bara för de han vet vi klarar av", men samtidigt så tror jag inte ett piss på gud men de är vettigt ändå på nått sätt.

Aja ska sluta tråka ut er. Ska hämta posten och rasta Max snabbt medans lillan sover. 

ha de gött, xoxo J