2010-01-25
17:46:08
BVC
Idag var vi på BVC med Ellis, nu väger hon 5810g är 59,5cm lång :D Dutti flicka som växer <3
Så fick hon tre månaders vaccinationen, usch hon blev jätte ledsen! Men sen när jag tog upp henne tystnade hon fortare än jag förväntat mig. Men hon har ju fått sprutor i benet förut så hon är ju lite van eller vad man ska säga.
Sen körde vi till apoteket och hämta massa mediciner o grejor, men allt förutom antibiotikan var beställning på. Suck!
& just nu sitter jag bara o gråter, jag känner mig så förvirrad & vilsen. Så ensam & rädd. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på, vilket håll jag ska titta på. Allt gör så ont, varje ord är en plåga. Varje tanke är en kniv rätt in i hjärtat.
Jag har så mkt skit i skallen oxå, får fan ingen som helst ro. De ynka 2timmarna jag sov inatt/imorse var fyllda med massa hemska mardrömmar. Så jag fick ju inte sovit så mycket.
Åh jag hatar mig själv, jag fattar inte varför jag har så svårt & släppa taget & gå vidare. Jag vet inte varför, eller jo egentligen gör jag. Jag litar inte på någon just nu, vågar knappt prata med någon, rädd för jag inte kommer kunna lita igen. Rädd för de kanske sker igen. Rädd för gå vidare om där är något jag inte vet om. För jag vet ju inte, de kan säga sitt & sen står jag där och undrar vad o vem ska ska tro. Jag vill så gärna tro det är över nu, men sist jag gjorde de fick jag en kniv i ryggen, ännu fler lögner. Det gör bara så ont, varför jag? Varför ska jag alltid behöva ha något helvete att genomlida? Jag förstår inte, vad gör jag för fel? Jag förstår verkligen inte.....
Hade jag inte haft Ellinor vet jag att jag inte stannat kvar. Och de känns så fel. Men nån stans tror jag på det kan bli bra igen, att vi kan få det & funka. Jag hoppas, men är rädd för tro.
För hade detta skett & vi inte haft Ellinor, då hade jag inte tvekat. Då hade jag ju inte haft någon & kämpa för. Även om jag älskar han så mycket.
Det är när man står i ett sånthär läge, när man blir utsatt för något sånthär man verkligen inser hur mycket man älskar personen. Hur mycket personen betyder & hur ont de gör att bli sviken & sårad av denna.
Men eftersom detta hände är jag så rädd för mina känslor inte är besvarade, för varför skulle annars detta ske?
Åh jag blir galen, varför skulle detta drabba mig, oss? Jag förstår inte. Jag blir galen :'(
Jag är så rädd för jag inte kommer kunna släppa taget, gå vidare. Jag vill så gärna, men jag kan ju inte.
Hur mycket jag än försöker så fortsätter det bara mala i min skalle. De bara fortsätter o fortsätter.
Hela tiden nya frågor & funderingar. Nya frågetecken.
Jag vet inte hur länge till jag orkar, jag bara ber att jag finner styrkan att gå vidare. Att vi klarar detta. Men tiden läker alla sår säger dem, jag tror också de. JAg får väl ge det sin tid. Låta tiden läka, låta han visa på nytt.
xoxo J
Så fick hon tre månaders vaccinationen, usch hon blev jätte ledsen! Men sen när jag tog upp henne tystnade hon fortare än jag förväntat mig. Men hon har ju fått sprutor i benet förut så hon är ju lite van eller vad man ska säga.
Sen körde vi till apoteket och hämta massa mediciner o grejor, men allt förutom antibiotikan var beställning på. Suck!
& just nu sitter jag bara o gråter, jag känner mig så förvirrad & vilsen. Så ensam & rädd. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på, vilket håll jag ska titta på. Allt gör så ont, varje ord är en plåga. Varje tanke är en kniv rätt in i hjärtat.
Jag har så mkt skit i skallen oxå, får fan ingen som helst ro. De ynka 2timmarna jag sov inatt/imorse var fyllda med massa hemska mardrömmar. Så jag fick ju inte sovit så mycket.
Åh jag hatar mig själv, jag fattar inte varför jag har så svårt & släppa taget & gå vidare. Jag vet inte varför, eller jo egentligen gör jag. Jag litar inte på någon just nu, vågar knappt prata med någon, rädd för jag inte kommer kunna lita igen. Rädd för de kanske sker igen. Rädd för gå vidare om där är något jag inte vet om. För jag vet ju inte, de kan säga sitt & sen står jag där och undrar vad o vem ska ska tro. Jag vill så gärna tro det är över nu, men sist jag gjorde de fick jag en kniv i ryggen, ännu fler lögner. Det gör bara så ont, varför jag? Varför ska jag alltid behöva ha något helvete att genomlida? Jag förstår inte, vad gör jag för fel? Jag förstår verkligen inte.....
Hade jag inte haft Ellinor vet jag att jag inte stannat kvar. Och de känns så fel. Men nån stans tror jag på det kan bli bra igen, att vi kan få det & funka. Jag hoppas, men är rädd för tro.
För hade detta skett & vi inte haft Ellinor, då hade jag inte tvekat. Då hade jag ju inte haft någon & kämpa för. Även om jag älskar han så mycket.
Det är när man står i ett sånthär läge, när man blir utsatt för något sånthär man verkligen inser hur mycket man älskar personen. Hur mycket personen betyder & hur ont de gör att bli sviken & sårad av denna.
Men eftersom detta hände är jag så rädd för mina känslor inte är besvarade, för varför skulle annars detta ske?
Åh jag blir galen, varför skulle detta drabba mig, oss? Jag förstår inte. Jag blir galen :'(
Jag är så rädd för jag inte kommer kunna släppa taget, gå vidare. Jag vill så gärna, men jag kan ju inte.
Hur mycket jag än försöker så fortsätter det bara mala i min skalle. De bara fortsätter o fortsätter.
Hela tiden nya frågor & funderingar. Nya frågetecken.
Jag vet inte hur länge till jag orkar, jag bara ber att jag finner styrkan att gå vidare. Att vi klarar detta. Men tiden läker alla sår säger dem, jag tror också de. JAg får väl ge det sin tid. Låta tiden läka, låta han visa på nytt.
xoxo J
Kommentera inlägget här:
