2010-01-25
04:26:34
Tankar igen
Där är så mkt som susar genom huvudet just nu. Jag vet verkligen varken ut eller in.
Allt känns fel, inget känns rätt. Har så många frågot, så mycket frågetecken.
Ska jag göra så, ska jag säga så, hur ska jag göra ens?
Jag fattar inget längre, jag trodde inte de kunde göra såhär ont men samtidigt vara lycklig.
Jag trodde inte heller man kunde älska någon så högt att man blunda för lögner för sannigen gör för ont.
Jag trodde inte det om mig själv i alla fall.
Under graviditeten växte jag som person, mognade på många punkter, jag blev vuxen.
När Ellinor kom ut kändes livet så underbart, allt var så perfekt och jag älskade livet.
Men snart föll bit för bit, allt de jag lyckats bygga upp under månaderna jag var gravid.
Allt bara förr handlöst framför mig, jag kunde inte annat än sitta och se på när mitt liv bokstavligen föll i bitar.
Ellinors sjukdom, Emils frånvaro och att han stötte bort mig, tappa kontakt med många vänner. Nu ser jag inte mina vänner som vänner längre, mer som bekanta. För vänner står kvar, stöttar och hör av sig. Hälsar på. Ingen, inte en själ har varit här den senaste månaden! Sen kom den där äkliga bruden in i bilden, anledningen till att Emil varit så frånvarande. Sen kom hemlängtan, stanlängtan. Skolan började krångla. Sen insåg jag att min hobby aldrig mer skulle bli något, det var bara tomma drömmar. Sen kom Max bakben, ser hur han blir sämre o sämre. Jag står inför ett tufft beslut där. Och nu har jag insett hur fruktansvärt jag vantrivs här ute. Jag hatar stället, byn och mitt liv här.
Jag trodde verkligen inte jag skulle gå från ett helvete till ett annat. Jag lyckades släppa all skit jag hade och handskas med innan jag blev gravid, jag släppte de och gick vidare. Vidare till något jag trodde skulle bli något bättre. Men nu undrar jag. Jag gick från ett lidande till ett annat sorts lidande. Där de involverar mkt mer kärlek, ilska, besvikelse och sårade känslor.
Många gånger undrar jag vad jag gjorde fel på vägen, vad som kunde gå så snett.
Varför just vi skulle få ett sjukt barn, varför just vi skulle börja stöta bort varandra, varför just vi hamnade här.
Jag är en väldigt filosofisk person, jag tänker mycket. För mkt ibland.
Men jag har inte mkt bättre för mig, jag har lärt mig de genom åren att analysera, tänka och agera rätt. Men de blir ju inte alltid rätt ändå, det har jag märkt. För när känslor kommer in så agerar man väldigt fel många gånger.
Jag vet jag sagt & gjort saker som sårat. Jag vet jag gjort fel. Men jag gjorde så för jag kände mig så avvisad, så ensam och vilsen. Sviken av personen som stod mig närmst. Lurad av den enda jag litar till 100 på.
Att ljuga för mig så gör större skada än för många andra kanske, just för jag är så känslig. För jag blivit bedragen så många gånger. Sviken så många gånger.
Jag är lätt att manipulera det vet jag. Många har också utnyttjat det, tyvärr.
Men jag förstår inte vad fan jag gör fel jämt, varför jag ska behöva genomlida så mycket skit.
Jag vill inget hellre än leva mitt liv med Emil & Ellinor, är de så mycket begärt. Tydligen eftersom de inte funkar.
Nej livet har aldrig varit lätt & inte fan har jag någonsin trott de. Men någon sorts frid och lycka utan massa besvär, tårar och gräl sidan om trodde jag att jag kunde få uppleva, men ikke.
Jag önskar jag kunde spola fram tiden & se hur detta slutar, om de är meningen de ska vara vi. Så jag vet om jag ens ska fortsätta kämpa, för de känns inte som jag gör annat än kämpa för de ska funka. Jag behöver lite mer respons, lite mer bekräftelse.
Jag är en svår person det vet jag. Men jag är inte komplicerad om man bara är ärlig. Jag är inte sur av mig, det verkar så för jag blir ledsen. Istället för visa svaghet blir jag sur och tvär. Inte mer än rätt i mitt läge.
Jag är inte svårt o förstå. Jag är en människa, men mkt känsliga känslor. Svårare är det inte.
Suck var förvirrande detta blev. Aja, klockan är halv fem. Borde kanske sova. Ska vara på BVC till 10.00 :/ Men kan inte sova, för mkt i huvudet efter denna kvällen. Det suger & vara mig just nu.
Men jag älskar min Ellinor, utan henne hade jag lagt mig ner & dött för länge sen <3 Min älskade dotter, min anledning till detta liv :) <3
Gonatt, xoxo J
Allt känns fel, inget känns rätt. Har så många frågot, så mycket frågetecken.
Ska jag göra så, ska jag säga så, hur ska jag göra ens?
Jag fattar inget längre, jag trodde inte de kunde göra såhär ont men samtidigt vara lycklig.
Jag trodde inte heller man kunde älska någon så högt att man blunda för lögner för sannigen gör för ont.
Jag trodde inte det om mig själv i alla fall.
Under graviditeten växte jag som person, mognade på många punkter, jag blev vuxen.
När Ellinor kom ut kändes livet så underbart, allt var så perfekt och jag älskade livet.
Men snart föll bit för bit, allt de jag lyckats bygga upp under månaderna jag var gravid.
Allt bara förr handlöst framför mig, jag kunde inte annat än sitta och se på när mitt liv bokstavligen föll i bitar.
Ellinors sjukdom, Emils frånvaro och att han stötte bort mig, tappa kontakt med många vänner. Nu ser jag inte mina vänner som vänner längre, mer som bekanta. För vänner står kvar, stöttar och hör av sig. Hälsar på. Ingen, inte en själ har varit här den senaste månaden! Sen kom den där äkliga bruden in i bilden, anledningen till att Emil varit så frånvarande. Sen kom hemlängtan, stanlängtan. Skolan började krångla. Sen insåg jag att min hobby aldrig mer skulle bli något, det var bara tomma drömmar. Sen kom Max bakben, ser hur han blir sämre o sämre. Jag står inför ett tufft beslut där. Och nu har jag insett hur fruktansvärt jag vantrivs här ute. Jag hatar stället, byn och mitt liv här.
Jag trodde verkligen inte jag skulle gå från ett helvete till ett annat. Jag lyckades släppa all skit jag hade och handskas med innan jag blev gravid, jag släppte de och gick vidare. Vidare till något jag trodde skulle bli något bättre. Men nu undrar jag. Jag gick från ett lidande till ett annat sorts lidande. Där de involverar mkt mer kärlek, ilska, besvikelse och sårade känslor.
Många gånger undrar jag vad jag gjorde fel på vägen, vad som kunde gå så snett.
Varför just vi skulle få ett sjukt barn, varför just vi skulle börja stöta bort varandra, varför just vi hamnade här.
Jag är en väldigt filosofisk person, jag tänker mycket. För mkt ibland.
Men jag har inte mkt bättre för mig, jag har lärt mig de genom åren att analysera, tänka och agera rätt. Men de blir ju inte alltid rätt ändå, det har jag märkt. För när känslor kommer in så agerar man väldigt fel många gånger.
Jag vet jag sagt & gjort saker som sårat. Jag vet jag gjort fel. Men jag gjorde så för jag kände mig så avvisad, så ensam och vilsen. Sviken av personen som stod mig närmst. Lurad av den enda jag litar till 100 på.
Att ljuga för mig så gör större skada än för många andra kanske, just för jag är så känslig. För jag blivit bedragen så många gånger. Sviken så många gånger.
Jag är lätt att manipulera det vet jag. Många har också utnyttjat det, tyvärr.
Men jag förstår inte vad fan jag gör fel jämt, varför jag ska behöva genomlida så mycket skit.
Jag vill inget hellre än leva mitt liv med Emil & Ellinor, är de så mycket begärt. Tydligen eftersom de inte funkar.
Nej livet har aldrig varit lätt & inte fan har jag någonsin trott de. Men någon sorts frid och lycka utan massa besvär, tårar och gräl sidan om trodde jag att jag kunde få uppleva, men ikke.
Jag önskar jag kunde spola fram tiden & se hur detta slutar, om de är meningen de ska vara vi. Så jag vet om jag ens ska fortsätta kämpa, för de känns inte som jag gör annat än kämpa för de ska funka. Jag behöver lite mer respons, lite mer bekräftelse.
Jag är en svår person det vet jag. Men jag är inte komplicerad om man bara är ärlig. Jag är inte sur av mig, det verkar så för jag blir ledsen. Istället för visa svaghet blir jag sur och tvär. Inte mer än rätt i mitt läge.
Jag är inte svårt o förstå. Jag är en människa, men mkt känsliga känslor. Svårare är det inte.
Suck var förvirrande detta blev. Aja, klockan är halv fem. Borde kanske sova. Ska vara på BVC till 10.00 :/ Men kan inte sova, för mkt i huvudet efter denna kvällen. Det suger & vara mig just nu.
Men jag älskar min Ellinor, utan henne hade jag lagt mig ner & dött för länge sen <3 Min älskade dotter, min anledning till detta liv :) <3
Gonatt, xoxo J
Kommentarer:
#2:
Jenny
Jenny, det som inte dödar gör en starkare!! Jag har gått igenom en jävla massa saker, du vet att jag finns 1 samtal bort, kan jag vara ett stöd eller hjälpa dej o Ellinor på något sätt så säg till!! Finns här för er! Di har jag mer eller mindre känt i typ 10 år, man har sett dig växa upp, bli mamma & så..Stor kram till dej!! Pussa Elli på pannan!! =)
Kommentera inlägget här:
Hej!
Lider med dig. Förstår att det måste vara hemskt att vara fast på ett ställe där det inte händer något. Finns det ingen mammagrupp ?
Jag hade tyckt att det var jätte roligt om någon av mina vänner hade ett barn så förstår inte dina vänner alls. Du och jag har gått i samma klass ett tag. Kämpa på Jenny, allt löser sig.