2010-01-21
21:05:01
Vänner & Familj
Det känns så jävla jobbigt, så fruktansvärt hemskt. Jag har alltid varit glad för jag haft så underbara vänner vid min sida, varit så tacksam för jag fått just dem som vänner. Men nu undrar jag, var är dem vännerna? Var är dem jag kunde prata med, som ville umgås med mig, som smsa mig, som brydde sig. Var tog dem vägen?
Ja saker och ting har ändrats, jag har flyttat hemifrån och blivit mamma. MEN varför ändrar det vänskap?
Varför träffas vi aldrig? Varför smsar nästan aldrig någon? Varför känner jag mig utbytbar?
Jag har gått från en väldigt aktiv tjej som red, umgicks med vänner och var social till en ensam mamma sittandes hemma, ensam och utanför allt och alla. Jag börjar ju undra om jag ändrats så mkt att alla avskyr mig helt plötsligt, jag undrar vad jag gör som är så fel eftersom ingen verkar vilja träffas, hitta på något, komma hit eller vad som.
Jag är tydligen en väldigt hemsk person eftersom jag gått och blivit så ensam helt plötsligt.
Det gör bara så ont, jag vill inte känna mig såhär ensam. Jag trodde jag skulle få ha mina vänner kvar, jag trodde verkligen inte att de skulle strunt så i mig efter jag blivit mamma. De är precis som de glömt bort en.
Men så är inte läget, jag går här dag in och ut utan att göra ett jävla skit. Jag är så rastlös att jag inte vet vad jag ska göra längre. Jag får sån ångest ibland att jag bara gråter o gråter, som nu.
Jag förstår inte, jag för verkligen inte de. Var tog vänner för alltid vägen? Hand i hand livet ut? Alltid vi? Står alltid vid din sida? Vart tog de vägen, stannade de i stan medans jag flyttade utanför eller? Eller de försvann när jag valde bli mamma? Känns så, ensam, bortglömd. Utbytbar!
Jag är så glad jag har min familj i alla fall. Även om jag inte träffar dem jätteofta så ringer dem eller skriver. De finns alltid där. Min älskade mamma står stark trots allt skit hon måste gå igenom, önskar så hon kunde få de bättre. Hon förtjänar inget annat än de bästa. En stark underbar kvinna som henne borde inte få utstå sånhär elakhet som en viss person utsätter henne för. Jag förstår inte hur rättvisan är fördelad ibland. Jag älskar min mamma, hon är en stark underbar mamma <3
Sen mina systrar, de känns så konstigt. Jag ska ha två storasystrar, men de känns inte så. De finns inte där, de hör aldrig av. Och på ett sätt vill jag inte de hör av dig, för de lever ett liv med droger och kriminalitet som jag inte vill ha och göra med. Men de är mina systrar, jag älskar dem men de gör ont och är fruktansvärt tråkigt att de lever som de gör. Att vi inte kan ha en normal relation syster till syster. De gånger de försökt bli rena har vi haft så kul, så underbart fina minnen vi har tsm där. Men de höll aldrig länge, tyvärr. De verkar som de trivs med de liv dem lever och gör dem får dem också leva så, jag hindrar dem inte. Men då hoppas jag också att dem vet dem har ingen syster hos mig och vända sig till. Jag måste tänka på mitt eget bästa men framförallt Ellinors bästa. De lever i en värld full att skit som hon inte tål, de bakterier dem har kan göra henne jättesjuk. Så det är faktiskt deras val, jag hindrar dem inte för något. Deras liv, deras val. Bara jobbigt o inte ha en storasyster o prata med, umgås med och bara få ha...
Jag är så tacksam jag har Emil & Ellinor här hemma. Även om jag & emil har våra bråk så älskar jag honom så fruktansvärt mycket. Han är en klippa, han är så duktig. Och jag är så stolt för han jobbar verkligen rlevn av sig för vi ska klara oss. Han är verkligen en bra människa. Och han är min ;) Han är en underbar pappa och en underbar pojkvän. Därför jag blir så ledsen ibland när han inte är hemma, för han är ju den enda jag har vid min sida. Han är min vän, min pojkvän och pappan till mitt barn. Han är mitt allt eftersom alla andra lämnat mig. Men jag är glad ändå, Emil har något få killar har och jag älskar allt med honom. Han är perfekt i mina ögon, jag är hans så länge han vill ha mig, så enkelt är de :) <3
Jag är tydligen en väldigt hemsk person eftersom jag gått och blivit så ensam helt plötsligt.
Det gör bara så ont, jag vill inte känna mig såhär ensam. Jag trodde jag skulle få ha mina vänner kvar, jag trodde verkligen inte att de skulle strunt så i mig efter jag blivit mamma. De är precis som de glömt bort en.
Men så är inte läget, jag går här dag in och ut utan att göra ett jävla skit. Jag är så rastlös att jag inte vet vad jag ska göra längre. Jag får sån ångest ibland att jag bara gråter o gråter, som nu.
Jag förstår inte, jag för verkligen inte de. Var tog vänner för alltid vägen? Hand i hand livet ut? Alltid vi? Står alltid vid din sida? Vart tog de vägen, stannade de i stan medans jag flyttade utanför eller? Eller de försvann när jag valde bli mamma? Känns så, ensam, bortglömd. Utbytbar!
Jag är så glad jag har min familj i alla fall. Även om jag inte träffar dem jätteofta så ringer dem eller skriver. De finns alltid där. Min älskade mamma står stark trots allt skit hon måste gå igenom, önskar så hon kunde få de bättre. Hon förtjänar inget annat än de bästa. En stark underbar kvinna som henne borde inte få utstå sånhär elakhet som en viss person utsätter henne för. Jag förstår inte hur rättvisan är fördelad ibland. Jag älskar min mamma, hon är en stark underbar mamma <3
Sen mina systrar, de känns så konstigt. Jag ska ha två storasystrar, men de känns inte så. De finns inte där, de hör aldrig av. Och på ett sätt vill jag inte de hör av dig, för de lever ett liv med droger och kriminalitet som jag inte vill ha och göra med. Men de är mina systrar, jag älskar dem men de gör ont och är fruktansvärt tråkigt att de lever som de gör. Att vi inte kan ha en normal relation syster till syster. De gånger de försökt bli rena har vi haft så kul, så underbart fina minnen vi har tsm där. Men de höll aldrig länge, tyvärr. De verkar som de trivs med de liv dem lever och gör dem får dem också leva så, jag hindrar dem inte. Men då hoppas jag också att dem vet dem har ingen syster hos mig och vända sig till. Jag måste tänka på mitt eget bästa men framförallt Ellinors bästa. De lever i en värld full att skit som hon inte tål, de bakterier dem har kan göra henne jättesjuk. Så det är faktiskt deras val, jag hindrar dem inte för något. Deras liv, deras val. Bara jobbigt o inte ha en storasyster o prata med, umgås med och bara få ha...
Jag är så tacksam jag har Emil & Ellinor här hemma. Även om jag & emil har våra bråk så älskar jag honom så fruktansvärt mycket. Han är en klippa, han är så duktig. Och jag är så stolt för han jobbar verkligen rlevn av sig för vi ska klara oss. Han är verkligen en bra människa. Och han är min ;) Han är en underbar pappa och en underbar pojkvän. Därför jag blir så ledsen ibland när han inte är hemma, för han är ju den enda jag har vid min sida. Han är min vän, min pojkvän och pappan till mitt barn. Han är mitt allt eftersom alla andra lämnat mig. Men jag är glad ändå, Emil har något få killar har och jag älskar allt med honom. Han är perfekt i mina ögon, jag är hans så länge han vill ha mig, så enkelt är de :) <3
Jenny ringde precis o prata, mycket trevligt måste jag säga :) Uppskattas verkligen när någon ringer då och då. Så tack så mycket :) <3
Nu ska jag sätta mig och plugga lite religion, Ellis sover gott på soffan och Emil är hos kompisar så då sätts de på musik och fram med böckerna. Har faktiskt saknat de så ska bli kul. :)
Ha de bra alla,
xoxo J
Nu ska jag sätta mig och plugga lite religion, Ellis sover gott på soffan och Emil är hos kompisar så då sätts de på musik och fram med böckerna. Har faktiskt saknat de så ska bli kul. :)
Ha de bra alla,
xoxo J
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Kan känna igen mig lite i dig bara det att jag är inte mamma, men jag har jobb o sambo o bor inte längre i stan helt plötsligt tycks alla ha tappat bort mitt nr.. Trist men så är det ibland, du ska vara stolt över din lilla tös.. Dt är en härlig liten tös med ett härligt smajl..=)