ellismamma

Jag vet inte vad jag ska göra, eller vill göra. Jag bara tänker o tänker, lösning på lösning, men svaret är egentligen rätt givet redan.  Ellinor är min prioritet och jag måste snart sluta blunda för vad hon behöver. Jag måste förstå det inte funkar o leva såhär länge till. Men de gör så ont, jag vill inte, jag vill inte ge upp. Jag tror vi kan fixa de, vi har ju gjort de förr. Men en gång ingen gång, två gånger är en gång för mkt. Jag har ångesten krypande innanför skinnet hela tiden, jag gråter för inget, jag blir sur för småsaker. Ledsen för sånt som egentligen inte borde göra en ledsen.
Jag är så instabil att jag inte vet om jag ens kan lita på mina egna känslor o tankar. För hur mkt ska egentligen ett hjärta få lov att ta? Hur mkt ska jag låta mig utsättas och utsätta för? Jag vill bara prata med ngn gråta ut och få visa hur ont allt gör, när den jag älskar mer inte ser eller bryr sig om min smärta... Som personen e i grund till.
Jag gör allt jag lovade mig själv att inte göra, jag utsätter mig själv o Ellis för saker jag lovade mig aldrig göra.
Men kärlek är ngt jag aldrig kommer förstå, för man tro sej hittat den perfekta, men ingen e perfekt och alla gör misstag. Inget kommer bli som förut, inget kommer någonsin kunna radera det som hänt och händer.
Jag önskar bara jag hade modet och göra det jag vet är rätt, men jag älskar för mkt i detta läget. Jag vill inte mista fler, jag vill inte sluta älska. Även om det gör så satans jävla ont.....

Jag orkar inte, jag vill bara ta bort allt. Jag orkar inte må såhär mer, jag vill inte bråka, slås och hålla på. Jag vill ju bara allt ska vara bra. Jag vill Ellinor ska växa upp i en lugn stabil familj, men hur ska de gå när ingen pratar ingen står för det den gjort. Eller bryr sig om den andres smärta....
Det känns som jag går ensam mitt i öknen, även om jag har massa folk runt mig...

Jag vet varken in eller ut längre... Varför ska de vara så svårt för? Önskar bara jag kunde göra allt bra, för oss alla igen.