2011-02-08
23:56:44
Ensam hemma...
Ellinor sover som en stock, Emil jobbar och står i så vi kan leva väl.
Tvn står på med Whale Wars som jag slängt några blickar på då & då.
Jag har musik i hörlurarna och känner mig väldigt tom ikväll, för det är sånahär kvällar, kvällar av smygande ångest och ensamhet som jag fann tröst i min bästa och trogna vän.... Max.
Han kunde ligga bredvid mig o soffan, eller på golvet. Jag viste han var där, hans närvaro lugnade mig.
Jag kände mig trygg.
Jag kunde gråta ut i hans päls, han kunde slicka mina tårar och se på mig med sina vackra bruna ögon och på något sätt kändes allt lite lättare. För jag viste att hur ensam jag än kände mig så var han där, alltid.
Men nu när kvällar som dessa snyger sig på, när jag inte har dig här längre då blir jag rädd. För jag vet inte hur jag ska handskas med det. Jag sitter mest bara o låter allt komma, låta allt svida o göra ont. För mina murar har jag inte kvar längre på samma sätt som förut. Jag är mycket känsligare än förr, jag är nog mer öppen också även om jag inte pratar så mycket så skriver jag öppet och folk ser.
Jag saknar dig Max, jag kan ibladn hata mitt liv för du inte finns här. Jag hatar att inte ha din trygghet hos mig, din värme o kärlek. Du var så speciell och det är så hemskt att ingen förstå hur jag känner. Det gör ju så ont... Varför förstår ingen? Jag hatar o handskas med detta själv, men vad ska jag göra? Du är ju inte här.....
Tvn står på med Whale Wars som jag slängt några blickar på då & då.
Jag har musik i hörlurarna och känner mig väldigt tom ikväll, för det är sånahär kvällar, kvällar av smygande ångest och ensamhet som jag fann tröst i min bästa och trogna vän.... Max.
Han kunde ligga bredvid mig o soffan, eller på golvet. Jag viste han var där, hans närvaro lugnade mig.
Jag kände mig trygg.
Jag kunde gråta ut i hans päls, han kunde slicka mina tårar och se på mig med sina vackra bruna ögon och på något sätt kändes allt lite lättare. För jag viste att hur ensam jag än kände mig så var han där, alltid.
Men nu när kvällar som dessa snyger sig på, när jag inte har dig här längre då blir jag rädd. För jag vet inte hur jag ska handskas med det. Jag sitter mest bara o låter allt komma, låta allt svida o göra ont. För mina murar har jag inte kvar längre på samma sätt som förut. Jag är mycket känsligare än förr, jag är nog mer öppen också även om jag inte pratar så mycket så skriver jag öppet och folk ser.
Jag saknar dig Max, jag kan ibladn hata mitt liv för du inte finns här. Jag hatar att inte ha din trygghet hos mig, din värme o kärlek. Du var så speciell och det är så hemskt att ingen förstå hur jag känner. Det gör ju så ont... Varför förstår ingen? Jag hatar o handskas med detta själv, men vad ska jag göra? Du är ju inte här.....
Jag förlitade mig på dig, för mycket kanske. Men du kom in i mitt liv när jag troligtvis mådde som sämst, jag har knappt några minnen från min barndom antagligen för den har ju varit rätt traumatisk. Men du ändrade mig, du öppna mina ögon. Du fick mig att hoppas, hoppas på en bättre framtid. Efter storm kommer lugnet.
& nu när mitt liv äntligen blivit bra, så försvann du.
Du var med när Ellinor kom, en stor ändring i vårt liv. Mormor gick bort, Sen helt plötsligt flyttade du med mig till Ekeby, men jag tror du trivdes där ute, springa fritt och bara vara. Jag hade inga gränser direkt, för jag viste att det var dax att säga farväl snart. Tiden sprang iväg, känns som jag inte gav dig den uppmärksamhet jag borde.
Så mitt i allt fick Ellinor sin diagnos och Emil & jag håller på att gå itu. Hela mitt liv raserades rätt fort där. Allt jag gått o trott, hoppats bara försvann i en vindpust. Jag kämpa på, jag grät, jag fann tröst i dig. Ensamma nätter grät jag hos dig, ensamma nätter vi gick ute och bara var. Sen skaffa vi Chicko, men han gillade du verkligen inte så han for iväg igen. Så kom valpen, Foxy. Vilket misstag. Förlåt Max, men det var ett försök för dämpa sorgen som växte inom mig för de närmade sig höst och innan vintern skulle du tas bort. Jag led, och gjorde det misstaget. Jag är ledsen... Hade jag kunnat hade jag ändrat det, för oss allas skull. Men så var det då, och jag kan ju inte ändra på det, men kommer leva med ångern föralltid. Men det var ändå dej jag sökte mig till, det var dig jag kände mig hemma hos. För det skulle ju vara du & jag föralltid, eller hur..... :'(
Sommaren var det bästa, du låg o njöt hela dagar ute, det syntes du verkligen älskade det. & jag fällde en och annan tår för jag viste det var din sista sommar. Vi mös och njöt tillsammans, gick på promenader och lekte.
Sen kom det, beslutet. Jag såg hur ledsen du blev i takt med hösten kom och du bara låg inne, orkade inte resa dig visa dagar, åt ibland inte på flera dagar. Gick mest bara ut kissa o in igen. Du tappa livslusten och jag insåg att tiden var inne.
Så jag tog tag i mig själv o hitta en veterinär som gjorde hembesök för avlivning o bestämde dag o tid. Jag ångrar jag inte åkte till en klinik med dig för den jävla fittan som gjorde det gjorde såååå fel. Undrar nu i efterhand om hon ens var veterinär, jävla kärring.
Men så försvann du, allt gick så fort & du kämpa emot så... Jag ser framför mig än idag hur vi fick hålla ner dig för du inte ville. Jag hoppas du inte led, jag hoppas mormor mötte dig på vägen så du inte kände dig vilsen. Jag hoppas du vet jag gjorde det för din skull.
Så nu sitter jag här o gråter hysterisk, för det gör så jäkla ont att leva utan dig. Jag är så arg aå jag mår illa. Jag hatar att livet är så orättvist. Jag drömmer att jag vaknar o du ligger där i sängen med mig. Jag kan inte förstå att det hänt, men när jag inser att det bara var en dröm skär det i hjärtat och tomheten smyger sig på.
Jag kommer aldrig bli densamma utan dig, du var min andra halva. Jag kommer alltid finna tröst hos dig även om du inte är här, jag försöker lära mig handskas med smärtan för den lär finnas här alltid. För jag kommer alltid känna en stor tomhet inom mig efter dig. Jag är inte Jenny utan dig, men jag kämpar vidare. Jag ska leva det liv vi byggde upp under alla våra år. Jag ska göra dig stolt och sen när min tid är inne ska jag bli hel igen och möta dig där uppe.
Gud, jag saknar dig min gamle gosse. Jag önskar jag kunde gjort allt så annorlund. Jag älskar dig och hoppas vi ses en dag, även om den kanske ligger rätt långt fram. Min fina hårboll, varför är livet så orättvist mot mig? Jag hoppas du ser över mig nu när du är där uppe, jag lär behöva all vägledning jag kan få. För mitt liv lär inte bli lätt för fem ören. Fan Max, jag önskar du kunde se mig nu. Hur fin vår lägenhet är, hur bra det är mellan mig och Emil. Och hur fin vår lilla Ellinor blivit, och stor. Jag önskar så jag kunde dela allt detta med dig. Men du ser väl på däruppe, hopaps jag. Min fina vän... Varför gör det så ont att sakna dig?
& nu när mitt liv äntligen blivit bra, så försvann du.
Du var med när Ellinor kom, en stor ändring i vårt liv. Mormor gick bort, Sen helt plötsligt flyttade du med mig till Ekeby, men jag tror du trivdes där ute, springa fritt och bara vara. Jag hade inga gränser direkt, för jag viste att det var dax att säga farväl snart. Tiden sprang iväg, känns som jag inte gav dig den uppmärksamhet jag borde.
Så mitt i allt fick Ellinor sin diagnos och Emil & jag håller på att gå itu. Hela mitt liv raserades rätt fort där. Allt jag gått o trott, hoppats bara försvann i en vindpust. Jag kämpa på, jag grät, jag fann tröst i dig. Ensamma nätter grät jag hos dig, ensamma nätter vi gick ute och bara var. Sen skaffa vi Chicko, men han gillade du verkligen inte så han for iväg igen. Så kom valpen, Foxy. Vilket misstag. Förlåt Max, men det var ett försök för dämpa sorgen som växte inom mig för de närmade sig höst och innan vintern skulle du tas bort. Jag led, och gjorde det misstaget. Jag är ledsen... Hade jag kunnat hade jag ändrat det, för oss allas skull. Men så var det då, och jag kan ju inte ändra på det, men kommer leva med ångern föralltid. Men det var ändå dej jag sökte mig till, det var dig jag kände mig hemma hos. För det skulle ju vara du & jag föralltid, eller hur..... :'(
Sommaren var det bästa, du låg o njöt hela dagar ute, det syntes du verkligen älskade det. & jag fällde en och annan tår för jag viste det var din sista sommar. Vi mös och njöt tillsammans, gick på promenader och lekte.
Sen kom det, beslutet. Jag såg hur ledsen du blev i takt med hösten kom och du bara låg inne, orkade inte resa dig visa dagar, åt ibland inte på flera dagar. Gick mest bara ut kissa o in igen. Du tappa livslusten och jag insåg att tiden var inne.
Så jag tog tag i mig själv o hitta en veterinär som gjorde hembesök för avlivning o bestämde dag o tid. Jag ångrar jag inte åkte till en klinik med dig för den jävla fittan som gjorde det gjorde såååå fel. Undrar nu i efterhand om hon ens var veterinär, jävla kärring.
Men så försvann du, allt gick så fort & du kämpa emot så... Jag ser framför mig än idag hur vi fick hålla ner dig för du inte ville. Jag hoppas du inte led, jag hoppas mormor mötte dig på vägen så du inte kände dig vilsen. Jag hoppas du vet jag gjorde det för din skull.
Så nu sitter jag här o gråter hysterisk, för det gör så jäkla ont att leva utan dig. Jag är så arg aå jag mår illa. Jag hatar att livet är så orättvist. Jag drömmer att jag vaknar o du ligger där i sängen med mig. Jag kan inte förstå att det hänt, men när jag inser att det bara var en dröm skär det i hjärtat och tomheten smyger sig på.
Jag kommer aldrig bli densamma utan dig, du var min andra halva. Jag kommer alltid finna tröst hos dig även om du inte är här, jag försöker lära mig handskas med smärtan för den lär finnas här alltid. För jag kommer alltid känna en stor tomhet inom mig efter dig. Jag är inte Jenny utan dig, men jag kämpar vidare. Jag ska leva det liv vi byggde upp under alla våra år. Jag ska göra dig stolt och sen när min tid är inne ska jag bli hel igen och möta dig där uppe.
Gud, jag saknar dig min gamle gosse. Jag önskar jag kunde gjort allt så annorlund. Jag älskar dig och hoppas vi ses en dag, även om den kanske ligger rätt långt fram. Min fina hårboll, varför är livet så orättvist mot mig? Jag hoppas du ser över mig nu när du är där uppe, jag lär behöva all vägledning jag kan få. För mitt liv lär inte bli lätt för fem ören. Fan Max, jag önskar du kunde se mig nu. Hur fin vår lägenhet är, hur bra det är mellan mig och Emil. Och hur fin vår lilla Ellinor blivit, och stor. Jag önskar så jag kunde dela allt detta med dig. Men du ser väl på däruppe, hopaps jag. Min fina vän... Varför gör det så ont att sakna dig?
vila i frid Max, lyckans dag du kom till jorden, 22/5 1999 du försvann plågsamt från mig, 22/9 2010
Kommentera inlägget här:
