2011-01-07
22:47:45
Dag 29 – Mina ambitioner
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga här så skiter i det helt enkelt ;)
Idag har jag & Ellis bara tagit de lugnt, Emil började jobba jouren vid halv fem så vi har varit lite ensamma också ^^
Vi har bland annat tagit en mysigt bad! :D
Ja, finns inte mkt mer och säga...
Jo jag är inne i en rätt konstig fas, jag är frustrerad på allt just nu. Hela situationen. Tankar som. varför jag, vi? Hur fan kunde allt gå så jävla fel? Vad gör jag fel? Varför blir inget bra? Varför min Ellinor? Snurrar i huvudet. Jag är lätt retad, blir sur för inget. Känns som mkt går emot nu.
Jag hatar hur mitt liv har blivit, men samtidigt älskar jag det. Det är lixom en ständig konflikt för jag kan inte finna ro i kroppen. Jag har fått offrat mer än jag förväntade mig och var beredd på. Pga Ellinor sjukdom kan jag nästan inte göra något. Jag sitter fast hemma med ingen inkomst typ, (hoppas nu assistenskiten går igenom så det blir bättre iaf!!!!!), jag har gett upp min stora passion vilket är hästarna och mitt körkort har tagit för lång tid o verkar aldrig bli av heller... Jag sitter fast, kommer inte loss. Inga vänner, ingen som hälsar på eller som vill ses. Ingen.....
När jag är barnledig umgås jag med Emil & hans vänner, för mina egna är för fucking falska och "upptagna" för göra något. Så trött på det, hur fan kan man göra så. Men vänta bara jag står inte här när ni faller, tro mig!!!
Vad som gör mig så trött är nog denna ständiga ilska jag bär på, lusten att bara ge upp o dra täcket över huvudet o glömma allt.
Jag känner mig mkt ensam, för innan var jag alltid upp med något, umgicks alltid med vänner. Kunde alltid prata med någon. Men allt har ändrats. Allt.
Ibland önskar jag vi kunde flytta in till stan, för jag inte är ngn "by-människa" för komma nära folk, bara kunna gå på stan. Men samtidigt vet jag att det är bäst här ute, för Ellinors skull plus det är typ ändå omöjligt med lägenheter i stan :S... & tio ggr dyrare.
Men jag ska väl egentligen inte klaga, finns så många som har det bättre, som bara skulle drömma om ett liv som mitt. Men för mig är detta jobbigt, för det var inte såhär jag trodde det skulle bli, jag trodde inte jag skulle fastna såhär. Att alla skulle skita i en såhär.
Idag har jag & Ellis bara tagit de lugnt, Emil började jobba jouren vid halv fem så vi har varit lite ensamma också ^^
Vi har bland annat tagit en mysigt bad! :D
Ja, finns inte mkt mer och säga...
Jo jag är inne i en rätt konstig fas, jag är frustrerad på allt just nu. Hela situationen. Tankar som. varför jag, vi? Hur fan kunde allt gå så jävla fel? Vad gör jag fel? Varför blir inget bra? Varför min Ellinor? Snurrar i huvudet. Jag är lätt retad, blir sur för inget. Känns som mkt går emot nu.
Jag hatar hur mitt liv har blivit, men samtidigt älskar jag det. Det är lixom en ständig konflikt för jag kan inte finna ro i kroppen. Jag har fått offrat mer än jag förväntade mig och var beredd på. Pga Ellinor sjukdom kan jag nästan inte göra något. Jag sitter fast hemma med ingen inkomst typ, (hoppas nu assistenskiten går igenom så det blir bättre iaf!!!!!), jag har gett upp min stora passion vilket är hästarna och mitt körkort har tagit för lång tid o verkar aldrig bli av heller... Jag sitter fast, kommer inte loss. Inga vänner, ingen som hälsar på eller som vill ses. Ingen.....
När jag är barnledig umgås jag med Emil & hans vänner, för mina egna är för fucking falska och "upptagna" för göra något. Så trött på det, hur fan kan man göra så. Men vänta bara jag står inte här när ni faller, tro mig!!!
Vad som gör mig så trött är nog denna ständiga ilska jag bär på, lusten att bara ge upp o dra täcket över huvudet o glömma allt.
Jag känner mig mkt ensam, för innan var jag alltid upp med något, umgicks alltid med vänner. Kunde alltid prata med någon. Men allt har ändrats. Allt.
Ibland önskar jag vi kunde flytta in till stan, för jag inte är ngn "by-människa" för komma nära folk, bara kunna gå på stan. Men samtidigt vet jag att det är bäst här ute, för Ellinors skull plus det är typ ändå omöjligt med lägenheter i stan :S... & tio ggr dyrare.
Men jag ska väl egentligen inte klaga, finns så många som har det bättre, som bara skulle drömma om ett liv som mitt. Men för mig är detta jobbigt, för det var inte såhär jag trodde det skulle bli, jag trodde inte jag skulle fastna såhär. Att alla skulle skita i en såhär.
Önskar jag hade någon att prata med........ :'( :'( :'(
Men jag har ju vuxit, jag har mognat, det är mer än de flesta jag umgicks med innan har gjort. Kanske där det sitter, jag har vuxit ifrån dem? Eller så är de bara för lata för höra av sig. Eller vad vet jag. Tydligen är det mig det är fel på iallafall. What ever....
Btw, nästa inlägg blir ju sista dag 30 men det kan dröja för det är ett sista ögonblick o vill skriva ihop ett om Max bortgång, just ett sista ögonblick. Men de kommer nog bli tufft så kanske tar ett par dagar extra men hoppas det är okej.
Nej nu ska jag lyssna på musik. xoxo J
Men jag har ju vuxit, jag har mognat, det är mer än de flesta jag umgicks med innan har gjort. Kanske där det sitter, jag har vuxit ifrån dem? Eller så är de bara för lata för höra av sig. Eller vad vet jag. Tydligen är det mig det är fel på iallafall. What ever....
Btw, nästa inlägg blir ju sista dag 30 men det kan dröja för det är ett sista ögonblick o vill skriva ihop ett om Max bortgång, just ett sista ögonblick. Men de kommer nog bli tufft så kanske tar ett par dagar extra men hoppas det är okej.
Nej nu ska jag lyssna på musik. xoxo J
Kommentarer:
#2:
tove
Gumman du vet att jag alltid finns här. För. Dig oavsett vad som händer men jag har heller inget körkort och har också barn och så vidare men du kommmer för alltid vara min ängel... Kan vi inte försöka ses snart? Saknar dig! <3 puss
#3:
Ida
Du vet att jag bara finns några trappsteg bort om det är något :) , fast vi inte känner varandra så bra men hoppas på att det kanske blir bättre nu när vi bor nära hihi :)
Kommentera inlägget här:
Riktiga vänner ska finnas för en oavsett vad. Om dom inte kan komma på besök eller höra av sig, är dom inga riktiga vänner.
Vet hur du känner dig. Jag trodde mina vänner va äkta, men var fanns dom när man behövde dom som mest? ...
Jag vet att jag kanske inte är speciellt omtyckt av dig , men du vet att jag finns..:)Som jag sa på knutan också.. Hoppas det blir bättre snart.