ellismamma

Tjenixen på er därute.
Hoppas nu min dator orkar med att jag ska blogga, den avled nyss efter lite damp, antagligen grafikkortet om inte är helt frisk. Vilket är sjukt eftersom jag fick hela moderkortet utbytt när jag hade den inne på service efter en liten olycka för lite mer än ett halvårsen. Men iallafall, blir o skicka tillbaka den om inte de blir bättre!

Jaha, idag har jag haft besök av mamma och Chrille, mycket trevligt. Annars har inte jag o Ellis gjort så mycket. Emil var iväg på möte under hela dagen så jag o Ellis har roat oss själva. Badat lite och sånt myspys.

Men min kropp håller på o gå under, jag håller på och krypa på väggarna av rastlöshet samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och sova och slippa vara vaken. Är inne i en sån jobbig period igen, inger duger och jag fastnar i det negativa tänkandet. Men jag förstår själv varför, mitt liv är långt ifrån det jag önskat. Det är tråkigt, ensamt, sorligt och allt jag hoppats på har dött.
Jag gick från att gå i skolan 5dagar i veckan, stallet 2-3ggr i vecka, umgås med vänner nästan dagligen till och sitta hemma, vara i stallet 1-2ggr i veckan och aldrig träffa vänner. Varför? Jag vet inte, tydligen duger man inte längre när man bor här ute och har mognat och skaffat sig ett liv, eller vad man ska kalla det. Det är ju dyrt att köra hitt eller ta bussen. Det är säkert tråkigt o vara med mig för jag är garanterat hundra gånger mognare än alla jag umgås med, med ett barn har man även lite andra proiriteringar och jag tänker på ett annat sätt.
Sen jobbar min underbara sambo mkt för vi ska kunna försörja oss så jag är ensam mer än jag borde.
Jag e glad jag har min familj, de finns alltid där o jag umgås mer med dem än vänner. Lite tragiskt men mysigt <3
Sen finner jag det svårt o släppa taget om min kära hund som gick bort i september, det känns tungt och mörkt att jag inte fick ha han kvar trots jag vetat de hela tiden. Men även om jag viste det gjorde det lika ont när han somnade in där på vårt köksgolv i mitt knä. Det svider, det hugger och jag känner ångesten var gång jag tänker eller pratar om de. Han var min andra  halva, mitt liv. Min ända vän....
Min bästa vän, det var mitt svåraste val att ta bort han, mitt värsta steg i livet.  De första dagarna efter var fyllda av ångest och gråt. Sorg och tunga tårar. Jag vet inte riktigt hur mitt liv bara kan gå vidare sådär utan honom, han som varit där för mig var dag i 11år. Jag fattar inte hur man kan älska ett djur så som jag älskar honom. Men det är som de säger, man vet inte vad man har innan det är försent. Och nu i efterhand vet jag hur stor del av mitt liv, hur mkt han gjorde för mig bara av att finnas till. Min älskade lilla hund, tänk så mkt lättare vardagen varit om jag haft dig här nu... Jag saknar dig <3 :'(

Nåja, som jag kommit fram till så är jag förföljd av otur, eller snarare oturen själv. Allt jag gör eller försöker göra skiter sig på något sätt. Jag lyckas inte med något, det är sjukt. Helt jävla sjukt.

Nej sov gott alles! 

xoxo J