ellismamma

Hej alla, idag är en dag av sorg. En dag mitt hjärta blöder extra mycket.
Idag är det 1år sen min kära vän lämnade mig ensam här på jorden, klockan kvart i sju ikväll tog han sitt sista andetag och fick sina vingar o flög sin väg.

Han var speciell och unik på alla sätt och vis, han skaffades i syfte för att hjälpa mig och gud vilka mirakel han genomför genom sina 11år här på jorden tillsammans med mig.
Han har fångat många av mina tårar, han har fått mig le de mest äkta leende någon annan inte lyckats med.
Han fanns där när hela min värld rasade samman under mina fötter, han fångade mig alla de gånger jag föll hårt mot marken. Han hjälpte mig var gång att ställa mig upp igen, att inse det fanns något att kämpa för, att livet hade en mening även om jag inte viste den då.
Han var en riktig ängel, jag förstod inte fören hans sista levnadsår hur mycket han hjälpt mig. Jag forstod inte hur mycket jag behövde honom fören han inte fanns här längre. Hans närvaro hjälpte mig genom allt från katasrofkriser till de bästa stunderna i mitt liv. 
Hans närvaro hjälpte mig att läka allt som rivit upp mig genom åren, med honom var jag hel. Jag slapp känna smärta. Jag mådde bra. Jag var hel.
Nu är jag vilsen igen, jag känner mig inte hel. Jag saknar en stor del av mitt hjärta. Jag har svårt och kontrollera mina känslor, och blir arg för inget. Jag har blivit bitter sen han lämnade mig. Jag är instängd och ensam.
Jag är kaos på insidan, jag reder inte ut att reda ut det själv.
Det har hänt för mycket det senaste två åren, och att mitt i allt mista den störta delen av mig själv gjorde inget bättre.
Jag finner inte längre styrkan att orka, jag finner inte längre styrkan att kämpa. Jag går på någon sorts autopilot i väntan på han ska komma tillbaka o hjälpa mig bli hel igen. Samtidigt som jag vet jag måste klara mig själv, jag försöker lära mig att leva med tanken att leva såhär förevigt. Försöker finna ro i tanken att han har det bättre nu, men jag kan inte. För jag behöver han, mer än jag själv vill erkänna. 
Jag vill inte behöva gråta för jag inte reder ut detta längre, jag vill inte behöva känna mig dålig för jag mår dåligt.
Jag vill kunna titta tillbaka o känna glädje och inte sorg. Jag vill känna tacksamhet för den tiden vi fick istället för känna sorg över att det tog slut.
Men mest vill jag ändra hans sista stund, jag ångrar att jag valde den usla veterinär jag valde. Hon kom hem till mig i Ekeby, för jag trodde det var det lugnaste för Max att få somna hemma. Men hennes metoder gjorde så ont att se, hon grävde med denna jävla nål i hans ådra för hon inte fick ut något blod i bakkärran, konstigt? Han var 11år gammal och det var mkt för bakkärran inte orkade längre jag fick säga stopp.
Hon drog åt band och grävde med en nål ändå kom inget blod. Till slut gav hon upp och fortsatte på framtassen. Där var det lite bättre, men han kämpade emot. Jag och min lillabror fick hålla ner honom för han ville resa sig upp. Han var obekväm. Men han kämpade, han kämpade emot!!!!!
Hon fick ge han dubbel dos för hans hjärta fortsatte slå, han var en sån kämpe. & det gör så ont för de känns som jag gjorde fel. Det kändes som han inte ville lämna mig. 
När veterinären åkt stod jag där o kolla på hans stilla kropp. Blodet på golvet. Hans tomma ögon.
Jag grät, och mitt hjärta brast i miljoner små bitar. Jag kände hur allt bara rasa, hur skulle jag klara detta?

Vi åkte och lämnade han på kremering och när jag kom hem och stod innanför dörren såg jag där på golven där han legat, blodet hade stelnat. Så jag fick sätta mig där på golvet och torka bort min bästa väns blod samtidigt som tårarna forsade ner.

Hur kan jag någonsin finna frid när jag var dag ångrar jag inte åkte till en klinik och lät han avlivas? Dem hade gett honom lugnande så han sluppit kämpa emot så. Jag hade kanske klarat o komma över detta bättre då.
Men nej, jag trodde denna veterinär var bra, men ack så fel jag hade. En känslokall fitta som bara grävde med nålar. Fyfan.

Han har varit en vän som ingen annan kommit i närheten av, han har aldrig svikit, aldrg ljugit, aldrig sårat.
Ja, han var en hund och några anser kanske jag e löjlig. Men jag fick han när jag var 9år, jag var kaos redan då. Jag var "utdömd" av myndigheter. Men denna lilla varelse räddade mig, han fick mig att öppna uppp och börja känna igen. Han fick mig komma över så mkt trauman och skit jag fått gå igenom.
Han fanns där när alla andra vänner gick när jag fick Ellinor, han lämnade aldrig min sida. Han svek aldrig.
Han accepterade mig som den jag var, även om jag valde o bli mamma i unga år. 
Han satt vid min sida när jag grät hysterisk i soffan när jag fick Ellis diagnos.
Han låg stadig vid min sidan var natt jag låg ensam o grät för en peron lyckats sätta en kil mellan mig o emil.
Jag grät blod under några månader där i slutet av 2009 och början på 2010.